Du ville ha sanningen. Jag ger dig den.

Jag orkar inte leva i en värld där jag tror att allt är bra medan i din så är det inte alls det, inte ens nära. Att sakna dig varje dag har varit lycka för mig då jag velat träffa dig och bara slå armarna om dig och ge dig en underbar kyss. Att höra orden, "Jag saknar inte dig än..", gav mig panik, ångest och jag blev sårad som aldrig förut. Varför yttrar man sig ens så? Du sårade mig djupt och bara för att du är ärlig så betyder det inte att det är det bästa för stunden eller för framtiden. Om du hade varit ärlig för några veckor sedan och sagt att du inte ville fortsätta eller ta det lugnt så skulle du tagit chansen då, nu är det för sent. 

Vi har inte haft det bra på länge, men jag har alltid försökt att göra mitt bästa för att vara den bästa flickvännen för dig. Vi har bott ihop och jag har försökt göra mitt bästa för att ge dig andrum för annat. Jag har försökt så mycket att jag nu längre inte förstår varför jag gjorde det. Du har inte gett mig ett piss tillbaka och jag hoppas djupt att du ångrar dig nu när det är för sent.

Jag kommer inte att krypa tillbaka till något som gör mig olycklig så jag hoppas du förstår det och inte tror att jag kommer att ge med mig bara för att du "känt fel" denna gång.